Samtalet

Idag gjorde jag en av alla saker jag inte borde göra.
Jag ringde honom. Han svarade inte. Han ringde inte tillbaka.
Jag känner mig som en underlägsen idiot. Nu fick han övertaget.
Det känns på något konstigt sätt som om han haft det hel tiden fastän det var jag som sade göra slut meningen.
Att vara för snäll blir man bara själv lidande av.
Att vara för snäll gör att någon står bakom husknuten och flinar åt ens dumma blåögdhet.
För satan, de är ju melerade men inte hjälper det nu inte.
Jag kan hjälpa, jag kan vara snäll, jag kan förlåta.
Eller?
Nej, det kan jag nog inte. Om nu något har hänt.
Ja, något har ju hänt men förhoppningsvis inte det stora.

Ok. No more grubbel nu. Det är bara jag som mår ollon av det.

Fick nyss veta att en gammal gosse blivit läkare.
Tihi!
Det känns som om det var igår han släntrade in genom den fula trädörren.
Men det var ju länge sedan. Jag är gammal men fortfarande finnig.

En gång hånglade jag med en sådan. En sådan som skulle bli vitrock.
Han var snäll men inte för mig.
Jag vill ju bara ha känslomässigt störda pojkar-jajamänsan!

Idag skulle jag träffa A men hon var alltför bakis för att lämna hemmets lugna vrå så jag tog en vända själv och raggade upp ett par gardiner efter vägen.

Tänk om jag också hade varit bakis, då hade jag skyllt på min dekadenta livsföring och slickat på en klase vindruvor. Mm.

Men jag är ju inte alls dekadent. Tur att jag inte tål sprit så bra, annars hade jag nog blivit alkis.

Das war alles som vi säger runt det avlånga bordet.