Ikväll är det fredag

Och jag är hemma.
Nu är den där festen i full gång.
Kan inte låta bli att fundera på vad han gör.
Fastän jag inte vill.
Han gjorde saker även förut.
Saker jag inte ville.

Satan för känslor.

Var

Nu är det illa, min kära.
Tandbenet har ruttnat och jag har sugit upp resterna med dammsugaren.
Tror jag väntar med att ringa tills imorgon bitti vilket komer infalla om några timmar.
Bor ju skrämmande nära brottsplatsen men jag vågar helt enkelt inte gå ut.
Dels för att jag måste passera en damm där det tydligen bor massa halvmeterlånga råttor, dels för att jag är rädd att hamna i klammeri med rättvisan.
Egentligen tycker jag ganska illa om polisen så det borde ju inte vara en anledning med det är det. Det största skälet är dock att jag enbart tror det är kokkon ute vid denna tid.
Det grundar jag på min ömma moders tjat samt att vid denna tiden var det enbart skumma människor i rörelse där jag förut huserade, i studentkorridoren. Det var ett antal år sedan, då när jag fortfarande vågade tvätta nattetid. När jag var maskinernas drottning.

Eftersom sovandet inte gick särskilt bra funderade jag på annat.
Jag funderade på hur jag resonerade när jag i högstadiet tyckte det var en bra idé att ta med min knivsamling till skolan.
Syftet var att vi skulle prata om en personlig sak eller intresse. Jag tyckte knivarna passade bra in här. Ingen sade av någon anledning emot.
Resultatet var att en finnig pojk fattade tycke för mig. Denne finnige man sitter nu inne. Knivar attraherar således lite fel klientel. Denna slutsats har jag nu dragit efter 13 år.
Satan vad tiden pinnar på.
Att jag ens hade en knivsamling kan ju även det ifrågasättas en aning.

Idag pratade jag med H.
Saknar henne, saknar de jag umgicks så flitigt med när jag pluggade. Skulle vilja ha tillbaka tiden då utgångar mitt i veckan och upppvaknanden i okända sängar hörde till det normala.
Nu är det bara jag och min egen säng kvar.

På sistone har jag mått en hel skopa mycket bättre.
Känslan av att vilja sabotera har inte gjort sig påmind på flera dagar.
Att yxa ned någon har även det kännts som en främmande tanke.

I helgen är den där dumma horfesten. Jag ska inte gå och beblanda mig. Senast jag försökte vara social med dem resulterade i tårar och en frän urinstank. Inte min urin, inte min stank men väl mina kläder. Väl mina tårar.

Nu har den i min mening överskattade paracetamolen gjort lite nytta så sängläge kan återigen intas.

Relationer

Det har man ju ganska många när man tänker efter.
Nu har jag en dålig relation till min käke eftersom den är ond.
Var på kirurgen och fick en tamponad inpillad, jo jag tackar!

Det hela känns dock enbart värre så imorgon ska jag minsann ringa. Igen.
Ska det vara så svårt att förse en lidande dam med antibiotika?

Det jag egentligen tänkte på är det där med kärleksrelationer.
Jag kommer ju från ett hus i skogen. Eller från en liten, liten stad skulle man kunna säga.
De som stannade fick barn. De som inte stannade fick inga barn, kanske blev vi alla sterila när vi fick ny adress?
Men. Nu till det jag faktiskt har funderat ganska mycket på.
Jag tycker det är svårt att hitta någon här, någon att kila stadigt med alltså.
Ligga, jo det kan man ju göra men att hitta någon som är som en extra klick smör är sannerligen inte lätt.
Där hemma bland husen, där hittar i princip alla någon. Och när det tar slut, för det gör det bevisligen, ja då tar det ungefär en vecka att hitta en ny sambo. Hmm.
Det är lite konstigt det där.
Tar de första bästa?
Inser de att de är fula och nöjer sig med grannen?
Hur gör de?

Här är ju utbudet ganska stort, kanske blir jag därmed mer kräsen?

Jag blir alltid förundrad över de utbredda partnerbyten som ägt rum sedan sist jag var hemma.
Men roligt är det. Nästan lika roligt som när man inser att snygga tjejen blivit fet, har en ful tatuering och illasittande jeans.
Jag kan konsten att gotta mig.

Tyvärr är jag inte lika duktig på att uppskatta det jag själv har.
För jag har.

Tysk tisdag

Förut var jag ju lite inne på tyskar. Inga riktiga banade sig dock in i mitt liv, jag nöjde mig med kopior.
Nu tycker jag inte de är lika heta längre. Jag har gått vidare.

På jobbet kommer det ibland en gosse och hämtar lådor som jag gladeligen packat.
Han är nog inte tysk han heller. Eller han är ju svensk, det vet jag. Jag har faktiskt pratat med denne gossen. Tro det eller ej.
Mina kinder blossade lite lagom klädsamt. Jobbigt.


När jag som bäst satt och var effektiv kände jag hur en av mina antagonister seglade upp vid min sida.
Blotta närvaron av denna varelse gjorde att jag fick en stark lust att karva mig i armen med min blå bic penna. Ack en sådan skön känsla!
Nu gjorde jag ju inte det, jag jobbade ju.

Jag måste bli lite mer som Grynet.

Tillbaka är jag

I februari hände det tydligen ingenting av värde eftersom inget här finns. Då är det sant.

Nu är påsken snart slut vilket jag tycker är ganska skönt. Den var inte kul.
Horisontalläge har intagits med vissa avbrott för soppintag. Inte bensin. Även om det ju var en lockande tanke i vissa stunder.
Så här var det alltså:
I onsdags bände Herr Övertandläkare bort två av mina gaddar. Det tog 40 minuter per tand.
Det gjorde ont. Det var jobbigt.
Jag fick en fin hjärtklappning och en smula panikångest. Dessutom fick jag betala för mitt lidande.
Imorgon är tanken att jag ska jobba.
Det känns ungefär lika skoj som att reprisera tandutbändandet.

Ja, annars har jag varit på dejt som gick ok men inte mer än så.

Jo! I februari började jag ju gymma som en galning. Det har gått ganska bra fram tills nu.