Var

Nu är det illa, min kära.
Tandbenet har ruttnat och jag har sugit upp resterna med dammsugaren.
Tror jag väntar med att ringa tills imorgon bitti vilket komer infalla om några timmar.
Bor ju skrämmande nära brottsplatsen men jag vågar helt enkelt inte gå ut.
Dels för att jag måste passera en damm där det tydligen bor massa halvmeterlånga råttor, dels för att jag är rädd att hamna i klammeri med rättvisan.
Egentligen tycker jag ganska illa om polisen så det borde ju inte vara en anledning med det är det. Det största skälet är dock att jag enbart tror det är kokkon ute vid denna tid.
Det grundar jag på min ömma moders tjat samt att vid denna tiden var det enbart skumma människor i rörelse där jag förut huserade, i studentkorridoren. Det var ett antal år sedan, då när jag fortfarande vågade tvätta nattetid. När jag var maskinernas drottning.

Eftersom sovandet inte gick särskilt bra funderade jag på annat.
Jag funderade på hur jag resonerade när jag i högstadiet tyckte det var en bra idé att ta med min knivsamling till skolan.
Syftet var att vi skulle prata om en personlig sak eller intresse. Jag tyckte knivarna passade bra in här. Ingen sade av någon anledning emot.
Resultatet var att en finnig pojk fattade tycke för mig. Denne finnige man sitter nu inne. Knivar attraherar således lite fel klientel. Denna slutsats har jag nu dragit efter 13 år.
Satan vad tiden pinnar på.
Att jag ens hade en knivsamling kan ju även det ifrågasättas en aning.

Idag pratade jag med H.
Saknar henne, saknar de jag umgicks så flitigt med när jag pluggade. Skulle vilja ha tillbaka tiden då utgångar mitt i veckan och upppvaknanden i okända sängar hörde till det normala.
Nu är det bara jag och min egen säng kvar.

På sistone har jag mått en hel skopa mycket bättre.
Känslan av att vilja sabotera har inte gjort sig påmind på flera dagar.
Att yxa ned någon har även det kännts som en främmande tanke.

I helgen är den där dumma horfesten. Jag ska inte gå och beblanda mig. Senast jag försökte vara social med dem resulterade i tårar och en frän urinstank. Inte min urin, inte min stank men väl mina kläder. Väl mina tårar.

Nu har den i min mening överskattade paracetamolen gjort lite nytta så sängläge kan återigen intas.